Svanbergas07or

Skolans mest nyfikna 4or

Kategori: Skolarbete (Sida 2 av 6)

Wilmas vattnets kretslopp

Här är min bok om vattnets kretslopp


Prenumerera på nya blogginlägg

Vattnets kretslopp


Prenumerera på nya blogginlägg

Min spökberättelse

Här är min berättelse


Prenumerera på nya blogginlägg

Vikingafilm av Elvira, Wilma och Amanda

Här är vår film


Prenumerera på nya blogginlägg

På kyrkogården

Jag heter Clara Karlsson och snart ska jag berätta något som har hänt. Jag är 12 snart 13 år och bor med min mamma. Hon heter Angelica och är 39 år. Vi bor i ett fint hus där jag har bott i hela mitt liv. Vårat hus ligger strax utanför Stockholm. Jag har långt blont hår och älskar blått. Min mamma har kort brunt hår och älskar att träna. Min pappa som hette Magnus dog när jag var 2 och 1 halvt år för att han fick leukemi, blodcancer. 1 år senare dog min moster som hette Linda. För att hon hade träfat en tjej som hette Sara. De umgicks i 3 år. Men efter det flyttade Sara och de tappade kontakten. Efter knappt etthalvår efter kom Sara till Sverige igen. Och de fortsatt att hålla kontakten. Vi skulle åka hem till Linda en dag. Linda öppnade inte. Jag och mamma gick in och hittade henne död. Hon hade en massa blod och en kniv bredvid henne. Ingen erkände på typ 1 månad. Men efter det erkände Sara att det var hon. Sara dog i fängelset. Sara skulle sitta i fängelse tills jag var 13 och ett halvt men dog bara efter 2 och ett halvt år i fängelse. Om ni vill veta varför jag berättar så mycket om Linda så är det för att det hände en grej kring henne som jag kommer berätta senare. Men allt det tänker jag inte på i skolan. För att i skolan har jag min bästa kompis Milla. Milla är 12 och ett halvt år. Milla heter Eriksson i efternamn. Milla har två småsyskon, en heter Lukas och han vill alltid vara med oss när vi leker. Milla har en lillasyster också som bara är några månader och heter Elsa. Millas föräldrar heter Jonas och Helen. Milla har rätt så kort hår som är brunt. Och precis som jag älskar hon blått. Men i skolan har jag även en hel del klasskamrater. Min klass har världens bästa lärare som heter Kristina Jansson.
Måndag den 30 oktober bestämde Milla och jag att vi skulle leka dagen efter för det var halloween den 31 oktober. Vi skulle leka hemma hos Milla. Det var så allt började.

Jag och Milla möttes utanför skolans grind precis som vanligt, och gick tillsammans in. Jag frös väldigt mycket, för att jag hade väntat på Milla i några minuter. När vi kom in var de väldigt varmt och skönt. Raka motsatsen mot ute. Vi hade de vanliga ämnena. Så först matte. I matten jobbade vi med bråkdelar. Efter var det so där jobbade vi med historia. Efter so var de lunch. Det var min favoritmat, kycklingklubbor och klyftpotatis med sås. Efter var det 1 timmes lunchrast och det hade blivit ganska mycket varmare än på morgonen. Så på lunchrasten frös jag bara lite. Efter det var det bild med vår nya lärare. Han hette Fredrik och var ganska gammal. Eller jag trodde det i alla fall. Vi skulle rita halloweengrejer eftersom det var halloween dagen efter. Efter bilden det var de en kort rast. Den var bara 20 minuter lång. Efter var det mitt favoritämne alltså svenska. Vi skulle skriva en spökhistoria som en bok. Det var knepigt men roligt. Vi körde gåtor också. Halv 3 var skolan slut och jag var väldigt hungrig. Det sa jag till Milla. Milla var också väldigt hungrig. Vi sprang den lilla vägen hem till henne.

När vi kom hem till Milla åt vi mellis. Vi gjorde några läxor. Men efter en stund var det tråkigt satt vi gick ut och lekte kull med Millas lillebror Lukas som var 7 år. Men efter en stund kollade vi på klockan och såg att vi skulle gå in och äta middag. Det var väldigt gott, det var lasagne. Men jag och Milla var tvungna att skynda oss till kyrkogården. Vi sprang medans det fortfarande var ljust. Men efter en stund blev det lite mörkare och då gick vi. Vi kände oss iakttagna och hörde släpande fötter. Mitt hjärta dunkade snabbare och snabbare och jag fick panik. Vi börjande springa men kom aldrig ifrån ljudet och vi kände oss mer iakttagna. Efter några minuter var vi framme vid kyrkogården. Jag såg de flesta i vår klass som satt och väntade på oss. Efter fick även vi vänta på några som hette Emelie och Felicia. När alla var där berättade jag och Milla i tur och ordning vad som hände när vi var på väg till kyrkogården. Många blev rädda och oroliga. Några ville gå hem. Men sen övertalade de som ville vara kvar att de skulle stanna. Alla stannade men vissa ryste till och tyckte inte om det. Milla var en av de som inte ville vara kvar.

En som hette Oskar började berätta en spökhistoria, när han var färdig ville Milla och några andra ville gå hem. Men alla stannade kvar och vi fortsatt med spökhistorierna. När Oskar var färdig frågade en som heter Frida om det var sant, Oskar svarade inte och tyckte att det var nästas tur. Det var många som ville berätta och en av de var Moa. Vi kom överens om att Moa skulle få berätta en som var riktigt läskig. Den handlade bland annat om mördare som döda andra mördare och en massa andra läskiga saker. En efter en berättade och ungefär hälften var sanna. När nästan alla i klassen hade berättat var det ungefär två styckna som hade gått hem. Alla som var kvar gick runt och kolla på gravstenarna. Där såg vi några som bara blev elva år innan de dog. Men även några som blev närmare hundra år. Vi gick förbi min mosters grav och Saras som mördade Linda. Jag kände efter i fickorna om jag kom ihåg att ta med en tändare och ljus som mamma sagt att jag skulle gjort. Det hade jag! Vilken tur för annars skulle nog mamma bli arg. Jag tände ljusen på Lindas grav och vi gick vidare. Jag lånade Moas mobil och ringde mamma och frågade om jag skulle tända ljus på fler gravar och mamma sa ja. Jag tyckte det var konstigt för vad jag visste så kände inte jag någon mer som var begravd här. Men mamma sa att jag skulle tända ljus på pappas grav. Jag gapade av förvåning men sa okej. Alla följde med mig till pappas grav och jag tände ljusen. Jag hade ingen aning att pappa var begravd här men så kom jag på att vi bott här hela mitt liv och den här kyrkogården är närmast.

Lite senare ville vi fortsätta med spökhistorierna. Jag började berätta: Linda kände en tjej som hette Sara och de umgicks i flera år. När jag och mamma skulle gå hem till Linda en dag var dörren olåst satt vi gick in och hittade Linda död. Hon hade mycket blod och en kniv bredvid henne. Det fanns ingen som erkände på nån månad men sen erkände Sara att det var hon som mördat Linda. Sara fick sitta i fängelse men dog efter och två halvt år i fängelse. Det hördes en massa rop. Oj! Va? Vad konstigt! Dumt! Jag svarade dumt är exakt det de är. Jag kände hur sorgen spred sig. Vi fortsatt att berätta skrämmande spökhistorier. Men nästan ingen var lika hemsk som den jag berätta om Linda. Jag hade berättat att min moster dött i skolan men inte hur.

Mitt från ingenstans kom en gestalt, alla blev väldigt rädda och backade några steg. Efter en liten stund såg vi en till gestalt och backade ytterligare några steg. Jag fortsatt att kolla på gestalterna och ropade hjälp! Det är min moster Linda och hon som döda henne, Sara. Många skrek hjälp och sprang bort några meter. Jag stod kvar och bara stirrade på gestalterna som kom närmare och närmare och skrek hjälp! Jag sprang till Milla. Milla skrek: nej inte till mig ser du inte att gestalterna följer efter dig? Jag vände mig om och skrek ytterligare en gång av rädsla. Jag sprang till några andra kompisar och stod där medans jag bara stirrade på gestalterna. Jag såg hur de kom närmare och närmare alla mina kompisar. Vi skrek och försökte hitta några gömställen men det fanns inte några. Vi stod där och rörde oss inte en millimeter och sa inte ett ord. Milla stod närmast så de skrämmande gestalterna stannade bara nån meter framför Milla. De gick några meter bort men kom snabbt ännu närmare Milla. De uppförde sig som om de var rädda för oss. Milla stod kvar för att hon inte våga röra sig i fall att gestalterna skulle attackera henne. Även fast Milla bara stod still attackerade gestalterna henne. Milla fick panik och började skrika.

Båda gestalterna tog tag i båda Millas axlar men Milla var tyst och förstod att de inte skulle hjälpa att skrika. Jag kände hur mitt hjärta började dunka snabbare och häftigare. Milla blev släpad till en gravsten där det stod: Olivia Grankvist 1931-2000. När Milla hade blivit släpad ganska länge stannade gestalterna vid gravstenen och stirrade på Milla. De tvekade en stund men fortsatt att stirra på Milla och gick små myrsteg närmare graven. Jag tyckte det var extra läskigt eftersom att det var Sara och Linda och inte några främlingar. Gravsten blev svagare och svagare och höll på så i nästan 15 minuter. Det blev bara läskigare och läskigare för varje sekund. Efter typ en kvart var gravstenen helt borta och alla blommor nära graven var sönderbrända och sotiga. Gravstenen var helt borta och de kastade ner Milla. Milla försvann ner i graven och var sen helt borta. Milla ropade och skrek men hennes röst blev svagare och svagare och till slut helt borta. Resten i klassen skrek och skrek satt de nästan tappa rösten. Jag höll mig lugn utombords men var helt skräckslagen inombords. Till slut kunde jag inte hålla mig lugn utombords satt jag skrek Milla!!!!!!!!! Högst av alla. Alla stirrade på mig men jag sa: vad är det för konstigt med det? Hon är min bästis. Milla hade varit borta i några minuter nu och jag blev bara räddade för varje minut. Efter ungefär 7 minuter hoppade gestalterna också ner i graven och gravstenen började synas igen.

Efter nån minut var den helt synlig satt man såg texten på graven. Fast nu stod det inte Olivia Grankvist 1931-2000 utan Milla Eriksson .. ..-.. .. För att siffrorna hade suddas ihop på gravstenen. Jag förstod direkt att de skulle ha stått när Milla var född och de här året. Jag stod där och pekade på gravstenen. Felicia sa va? och tittade på sina kompisar som också såg förvirrade ut. Men det är ju sant sa Oskar och så pekade även han på gravstenen. Fler och fler började säga: det är ju sant och tillslut stod alla och pekade på graven utom Felicia. Men tillslut såg även hon vad det skulle stå. Felicia blev nästan mest förvånad av alla. Felicia och jag hade varit bästa vänner innan Milla började i vår klass. Jag trodde att hon och jag skulle börja leka nu eftersom Milla var borta eftersom Felicia alltid är ensam. Alla skrek i mun på varann Milla Eriksson ska det stå! Jag sa: hon är säkert borta i hela sitt liv nu och tänk att min moster är så dum. Hon som vars så snäll när hon levde. Alla tyckte också att de var konstigt att mördaren, Sara och den hon mördat, Linda hjälptes åt.

Jag var förvirrad och rädd över allt som hände kvällen den 31 oktober på kyrkogården. Vi bestämde oss för att gå ett till varv för att se om fler gravstenar hade bytt namn och datum på de som dött. Allt var normalt innan vi gick till området min pappa var begravd. Där såg vi nämligen texten, datum och år ändrades från Magnus Karlsson till Clara Karlsson och samma sak med siffror och datum. Vi blev förstenade av skräck vi stod bara och stirrade på gravstenen som efter en stund bestämde vad det skulle stå. De stod ingenting, den var bara helt som en vanlig sten. Men vu hade inte lust med det här längre och alla gick hem. Killarna gick till en av killarna och alla tjejer gick hem till mig. Alla tjejer sov oroligt den natten. Jag visste att jag aldrig mer skulle få se Milla. Jag tyckte det var synd och jag var väldigt ledsen. När alla vaknade hade nästan hälften av tjejerna ramlat ner från sin madrass. Jag frågade: sov ni också oroligt inatt? Ja svarade alla, vi såg på varann och tänkte. Jag trodde alla tänkte: tänk om de händer igen.

Nu ett år senare har vi för nån vecka sen gått dit och sett tre styckna gestalter istället för två. Jag tänkte att det borde var läskigt att bli begravet levande och sen dö i en grav. Vi såg direkt att de var Milla, Linda och Sara. Sara och Linda verkade vara lite dumma och Kim inte fram som Milla och sa hej! Utan bara stod några meter bort och blängde surt. Men inget hände oss för att Milla verkade känna igen oss. Vi stod och väntade minut efter minut tills den minuten vi väntade på kom. De var exakt den minut Milla blivit nerkastad i graven. Alla stod tysta hela den minuten, ungefär som en tyst minut. Alla gestalterna hoppade ner i graven och försvann. Alla gick hem till sig och sov inte oroliga utan lugna. Mer kommer jag inte ihåg.

Slut!


Prenumerera på nya blogginlägg

Wilmas bok

 

Här är min bok


Prenumerera på nya blogginlägg

Vår vikingafilm

Här är vår film


Prenumerera på nya blogginlägg

Vår so-film

Här är vår film


Prenumerera på nya blogginlägg

Joys bok

 

här är joys bok om kylskåpet.


Prenumerera på nya blogginlägg

Irmas bok

 

här är min bok


Prenumerera på nya blogginlägg

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén